allysdotter

Jag har förlorat min mamma i cancer. O det gör så jävla ont. Men det räcker inte med det tydligen... Min pappa lämnar bort mig till min kompis på en jävla ö - Gotland, så jag förlorar Ally, min o mammas lgh, skolan, min bästis i skolan, hela strukturen och mitt vanliga liv, mitt vanliga sätt att vara på - jag förlorar allt! O pappa lämnar mig i rummet i villan som jag har flyttat in i på Gotland o säger " snart kommer du märka att livet inte e så lätt "! Helt sjuuuukt av honom att säga så till sin dotter som bara är 9 o ett halvt. Men det e inte nog m det - kompisen i familjen säger " du är förändrad, du gjorde si o så tidigare ", o jag - 9 år, e inte van att bli ifrågasatt så jag blir jätte rädd att det e ngt fel på mig och jag börjar tänka nåt i stil med " jag e så mesig och alldaglig i mitt inre o osäker o jag har tappat min dragnings-kraft o jag måste bli säker o glad igen o få tillbaka min dragnings-kraft o alla håller m min kompis att det e så det e o jag måste få elfridas bekräftelse att jag e ok o då kan jag släppa allting o gå vidare. Och fyyyy faaaaan vad dåligt jag mådde av dom här tankarna o jag vantrivdes i skolan o med min kompis o jag blev dumpad av en kille jag gillade samt så gick jag o trodde i skolan att jag var konstig o mina känslor sipprade ut o luktade illa. Sen sa jag till min pappa att jag mådde dåligt... Forts sen, tar en paus, o vill bara konstatera att jag e super stark! Haha! Det kan man gott säga! Nåt annat vore helt att ljuga! Kramis Rebecca